Tills döden skiljer oss åt!

Jag är en riktig tänkare, på gott och ont.... Det är inte mycket som kommer ur min mun som det inte finns en tanke bakom, jag kan inte heller säga saker till någon som jag inte menar, inte ens om jag är skitapaarg. Jag har därmed väldigt svårt att hantera när folk säger saker till mig som jag inte förstår grunden till.
Jag vill så gärna dela med mig av mina tankar och funderingar både när det gäller livet och mina hundar, som är min stora passion förutom familjen. Antar att det är därför jag tycker så mycket om att hålla kurser och prata hund. Är det nåt jag jobbar med så är det att hålla en distans till sånt jag inte förstår mig på, det tar för mycket energi annars, och jag behöver den till de som behöver mig. Hm fattar ni?


Det här kanske låter konstigt, men hade jag inte träffat Mitt hjärta, Freddan så hade mitt liv antagligen rullat på utan vare sig glädje eller sorg. Jag hade byggt hus, fött två fantastiska söner, ett förhållande som mer var som att bo med en kompis, vi hade egentligen inte mycket gemensamt men det förstod jag inte förrän senare och ok ekonomi. Då trodde jag att det var så det skulle vara, jag är inte den som lämnar, trodde jag.... tills jag träffade Freddan. Det var på jobbet, vart är man annars större delen av sin tid. Han tog mig med storm, fick mig att känna mig som den snyggaste som går i ett par skor. Vilken känsla. Så är det än idag kan jag säga.

Vi sitter ihop känns det som, på ett positivt sätt. Vår resa har varit allt annat än guld och gröna skogar, skilsmässor med allt vad det innebär, vi förlorade vår första dotter Wilma i födseln under lite dramatiska former, Freddan har drabbats av ett flertal medfödda, ärftliga och helt normala sjukdomar som har varit ett hårsmån från att kosta honom livet två gånger på tre år. Vår dröm gick i kras när finanskrisen var ett faktum 2008. Jag drabbades av något jag absolut inte trodde skulle hända mig, jag gick in i väggen så det sjöng om det och fick struma utan att bli behandlad för det på över ett år, vilket medförde att jag gick upp nästan 20 kg i vikt. Bara det gör en ju deppig....Och ekonomin har sedan dess varit suuuuperkass.

Men jag är så otroligt stolt över mig själv och min familj, vi har lärt oss att fokusera på det som är bra, lärt oss uppskatta de små sakerna, bygga upp nya mål och nya drömmar att sträva efter. Vi har inte mycket lyx kvar, vi har varit tvungna att sälja det mesta. Bilarna är sålda, vi har en skruttig Ford som vi fick av min moster med man. Tack älskade moster. Vi har trängt ihop oss i ett litet hus för att få billigare hyra. MEN den lyxen vi har som betyder något är kärlek och kommunikation, det viktigaste av all prata, prata, prata. vi kramas och pussas och har långa samtal vid middagarna.


Freddan och jag har kommit överens om livet är för kort för att man ska må dåligt (i det man kan påverka,) familjen är viktigast och vi ska se till att finnas för våra barn, trots sjukdomar och annat så ska barnen känna att de haft närvarande föräldrar. Problemet är ju att det syns inte på utsidan att man är sjuk, omgivningen ser två överviktiga personer som ofta är glada, men det de inte vet att det krävs medicinering för att dessa två ska orka gå upp ur sängen på morgonen, det är inte svart eller vitt i det livet som är vårt, det finns inget som heter "det är bara". Vi kämpar varje dag. Men som sagt jag är stolt över den Linda som har fyllt 35 år, fått lära sig den minst sagt hårda vägen vad som är livet, och att jag följer min väg och det jag tror på, och att jag för hoppningsvis kan få möjlighet att vara någon för någon annan, som en dag behöver det.

I vår stora lilla familj vet vi att vi har varandra och tillsammans är vi starka. Freddan du behöver inte ta vigselorden Tills döden skiljer oss åt på SÅ stort allvar...
Jag älskar dig/er oändligt.